Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Johan Alvehus: ”Forskarnas gräl är kärnan i vetenskapen”

DN DEBATT 10/5.
Johan Alvehus: Tyvärr är vi mediekonsumenter sällsynt dåligt rustade för att navigera i forskningslandskapet.
Den enskilda forskarstudien står inte för Sanningen. Och det är inte så att all vetenskap enkelt avbildar en objektiv yttre värld. Snarare är forskning ett utforskande samtal – och ibland ett initierat gräl.
Man munskydd
Rapporter om nya banbrytande forskningsstudier med resultat som har betydelse för hur vi ska leva våra liv strömmar över oss. Inte sällan handlar det om forsknings- resultat som säger emot varandra.

Vi lever i ett informationstätt medielandskap. Inte bara nyheter utan ibland också rapporter om nya banbrytande forskningsstudier med resultat som har betydelse för hur vi ska leva våra liv strömmar över oss nästan dagligdags. Inte sällan handlar det dessutom om forskningsresultat som säger emot varandra. Ta som exempel kunskapsläget kring coronaviruset, sars-cov-2, och sjukdomen covid-19. Det kan verka högst förvirrande. Ena dagen hjälper inte munskydd, andra dagen hjälper de, tredje dagen hjälper de inte igen. Vad ska man tro på? Vet forskarna inte ett dyft – har de noll koll?

Ibland kan den förvirrade känslan bero på dålig forskningskommunikation, ibland på slapp eller klickjagande journalistik. Kanske handlade den första munskyddsstudien om aerosolers penetrering av olika slags material, den andra om en datorsimulering om munskyddens effekt på populationsnivå, den tredje om effektiv resursallokering i termer av var munskydd gör mest nytta. Detaljer i studiers upplägg, och gränser för slutsatser, kan ibland hoppas över i rapporteringen, och är ofta svåra att upptäcka för den som inte är insatt i det specifika vetenskapliga fältet. (Mina exempel är fiktiva, ska tilläggas.)

Mitt ärende här är emellertid inte corona i sig (det är inte mitt forskningsområde). Vad coronasituationen ger just nu är emellertid en inblick i hur forskning fungerar – och vad som blir fel när forskningsresultat återrapporteras och ”konsumeras” utan hänsyn till detta. Det är inget som är unikt för coronasituationen. Tvärtom ser vi effekterna nästan dagligdags ändå.

Ena dagen hjälper inte munskydd, andra dagen hjälper de, tredje dagen hjälper de inte igen. Vad ska man tro på? Vet forskarna inte ett dyft – har de noll koll?

I såväl riksmedier som bloggar och på Youtubekanaler presenteras forskningsresultat från enskilda studier som om de vore dagens sanning: ”Kolhydrater är inte bra!”. Nästa dag i nästa artikel eller inlägg: ”Fett är farligt, kolhydrater är bra!” Och ett par dagar senare: ”Tarmfloran är the new shit!”

Detta gäller inte bara frågor om medicin och hälsa, även om just sådana tycks engagera många. Det kan lika gärna röra skolans organisering (”Flippade klassrum!” – ”Lärares ledarskap!” – ”Mer läsning!”), klimatfrågor eller partikelfysik.

Gemensamt för alla dessa områden är emellertid detta: Enskilda studier säger sällan särskilt mycket. Och vidare: All forskning består av en dialog (ibland ett gräl) där vi måste förstå både en rejäl del av vad som sagts tidigare och ha en idé om vilka svar en ny ”replik” kan tänkas generera, för att förstå oss på vad en enskild replik (studie/artikel/rapport) egentligen bidrar med. Vi kan inte bara ta en replik och fokusera på den, isolerat.

Det blir som att kliva rakt in i familjen Johanssons middagsgräl och, utan att ha lyssnat till helheten, bestämma oss för att precis den repliken är den vi ska lyssna på för att förstå helheten. Det går inte, förstås – men det gäller också kunskapsläget inom forskningen.

Ett problem är alltså att förmågan att förstå och hantera detta vetenskapens och forskningens grundläggande villkor – det vill säga, det vetenskapliga samtalet eller grälet – tycks oerhört låg.

Nästa komplikation kommer i form av att olika vetenskapliga traditioner och olika ämnesområden har olika idéer om vad som är kunskap, hur vi når fram till den kunskapen, vilka frågor som ska ställas, och på vilket sätt kunskap och svar ska presenteras. Frågan är inte enkel och leder inte sällan till missuppfattningar även inom veten­skapen; många av de gräl om postmodernism och relativism som kommer till ytan ibland kan hänföras till hur olika vetenskapsideal krockar. Och detta är strängt taget inte ett problem utan, i linje med resonemanget ovan, en naturlig del av det vetenskapliga samtalet.

Kanske bedrivs forskning fel, den modell för kunskapsutveckling som dominerar kan vara helt uppåt väggarna. Det måste vi vara öppna för. Kanske är styrningen av forskningen i dag, som uppmuntrar till att skära upp studier i små beståndsdelar för att maximera antalet publikationer, ett problem. Så är säkert fallet. Men oaktat det, så är det i detta forskningslandskap som vi som mediekonsumenter i dag måste navigera. Och jag tror att vi tyvärr är sällsynt dåligt rustade för detta.

Ett problem är alltså att förmågan att förstå och hantera detta vetenskapens och forskningens grundläggande villkor – det vill säga, det vetenskapliga samtalet eller grälet – tycks oerhört låg. Jag har i över tjugo års tid undervisat studenter inom samhällsvetenskapliga ämnen, och en ständigt återkommande fråga är den svåra resa studenterna har att göra från en syn på forskningen som ett homogent projekt, där varje studie var för sig står för en Sanning (med stort S) och där all vetenskap enkelt avbildar en objektiv yttre värld, till att se forskning som ett utforskande samtal (eller initierat gräl). De tycks uppvuxna med en vetenskapssyn som är förlegad sedan länge.

Kan, och bör, vi göra något åt denna situation? Svaret på den senare frågan är ett rungande ”Ja!” medan svaret på den tidigare är svårare. Men, om dagens samhälle verkligen är ett kunskapssamhälle, är det då inte rimligt att ge medborgarna i detta samhälle de centrala redskap för att förstå kunskapandets villkor som faktiskt finns? Att utveckla kompetensen till att skilja agnarna från vetet i en informationstät verklighet? Att ge redskap för kritiskt tänkande och ifrågasättande som går bortom elementär källkritik av typen ”vem är avsändaren av budskapet?”

Kanske bör universitets- och högskoleutbildningar inledas med en duvning i vetenskapsfilosofi, inte bara för humanister och samhällsvetare utan även för naturvetare, medicinare och tekniker?

Jag har inte enkla lösningar på detta – det vore väl i det närmaste förmätet, med tanke på temat här – men minimalt torde en uppfräschning av vetenskapsteori och vetenskapsfilosofi för gymnasielärare inom alla ämnen vara på sin plats; kanske bör universitets- och högskoleutbildningar inledas med en duvning i vetenskapsfilosofi, inte bara för humanister och samhällsvetare utan även för naturvetare, medicinare och tekniker?

Frågan är alltså hur både icke-specialister och blivande specialister ska kunna förhålla sig till de kunskapsanspråk som de möter, och hur vi kan öka förståelsen för vetenskapens och forskningens villkor. Kunskapande sker alltid utifrån vissa förutsättningar, vi måste låta oss utveckla ett synsätt på kunskap som inte ”klipper banden” mellan de kunskapsanspråk som görs och de förutsättningar under vilka de produceras.

Det jag argumenterar för är alltså inte en nihilistisk kunskapsrelativism, utan för en insikt om att kunskapande framför allt handlar om ett samtal, en process, där replikerna i samtalet är av en viss typ (filosofen Karl Popper kallade det för falsifierbarhet) som skiljer dem från metafysik eller pseudovetenskap, och att det finns skillnader mellan olika traditioner i hur replikerna utformas (vilket påpekats av filosofen Thomas Kuhn och många andra).

Det handlar om att förstå kunskap­andets villkor och skapa en beredskap att kunna navigera i en informationstät medievärld, bland olika kunskapsanspråk, och ges möjligheten att utvecklas till en mer reflekterande resenär i kunskapens landskap.

DN Debatt. 10 maj 2020

Johan Alvehus, docent i tjänstevetenskap vid Institutionen för service management och tjänstevetenskap vid Lunds universitet, lärare i vetenskaplig metod och akademiskt skrivande.

Senaste nyheter

2020-05-25

Malin Zillinger: "Turismen är samhällsbärande och inget vi ska sluta med"

Malin Zillinger: "Turismen är samhällsbärande och inget vi ska sluta med"
2020-05-19

Influencers arbete utmanar traditionella uppfattningar om mode och ålder

Influencers arbete utmanar traditionella uppfattningar om mode och ålder
2020-05-13

Vad är överturism? Ny rapport ger översikt.

Vad är överturism? Ny rapport ger översikt.
2020-05-11

Wilma tilldelas stipendium för examensarbete

Wilma tilldelas stipendium för examensarbete
2020-05-11

Johan Alvehus: ”Forskarnas gräl är kärnan i vetenskapen”

Johan Alvehus: ”Forskarnas gräl är kärnan i vetenskapen”

Institutionen för service management och tjänstevetenskap
Lunds universitet | Campus Helsingborg
Besök: Universitetsplatsen 2 Helsingborg
Postadress: Box 882, 251 08 Helsingborg
Telefon:
 042-35 66 20
E-post: info [at] ism [dot] lu [dot] se

Samhällsvetenskapliga fakulteten | Campus Helsingborg